Blogginlägg B: Etik i medierna

Stig Hadenius vet vad han snackar om! Trots det slippriga publicitetsträsket så håller jag fullständigt med om vad ovan nämnd pressforskare argumenterade för i SvD den 18 april för snart två år sedan. Det strikta sätt på vilket svensk media ser på namnpubliceringar borde faktiskt mjukas upp lite, då det vore till fördel för många. Precis som Hadenius poängterar, så är det av allmänintresse att veta om grannen dömts för sexualbrott eller om det bor en mördare i närmaste kvarter. Call me nuts, men jag hade ju velat veta.

Men, det finns ju som vanligt en annan sida av saken. (Shocking!) Enligt Börge Hellström så vore det kontraproduktivt att namnge brottslingar i medier, då han menar att skammen som följer driver dem att begå fler brott. Han pekar också på att vissa människor kanske tar lagen i egna händer om de känner till namnet på brottslingen. Jag kan givetvis förstå dessa bekymmer, men man får inte glömma att Hellströms argument mot namnpubliceringar är baserade på ”kansken” och är inte några absoluta fakta. Vore det inte bättre att namnge en pedofil och rädda vem-vet-hur-många små oskyldiga barn, än att inte namnge en pedofil och vänta på att någon kanske tar lagen i egna händer och stryper honom?

Vad gäller problemet angående vad som är relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet, så är den nöten kanske inte lika lätt att knäcka. Som spelreglerna förespråkar så ska den personliga integriteten respekteras och sådana saker som etnisk tillhörighet och religiös skådning ska inte framhävas om det inte anses relevant eller av betydelse för sammanhanget. Är detta helt glasklart då? Nej, självklart inte. Vem kan säga att religion inte var relevant vad gäller mordet på den homosexuelle mannen i Malmö i december 2008? Hatbrott eller inte, det är ett väldigt lustigt sammanträffande när en starkt religiös man råkar mörda just en homosexuell. Att för medierna inte rapportera om dessa uppgifter är att ge en något falsk bild av det som hänt. Precis som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin säger i SR:s Medierna (2009-01-31) så är det ingen mening med att förtiga ett problem som faktiskt existerar, trots att vissa kanske tar illa upp. Att sådant här de facto händer, vare sig i Malmö 2008 eller inte, är av stort allmänintresse.

Sen så har vi ju kampen om läsarna också. Även om något kanske inte är av allmänintresse, så kan det ju för all del vara spännande och intressant.. Och härmed har nog en och annan spelregel ruckats på till förmån för en extra het löpsedel.

(Egentligen har jag ingen aning om vilken sida jag står på. Men som jag ser det så är ju faktiskt spelreglerna bara just spelregler. Förresten, så tror jag ändå att de flesta utgivare går på magkänslan eller helt enkelt frågar mamma.)