Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Katarina Wennstam är en sådan person man önskade fanns i varje skola, i varje rättssal, på varje sjukhus.. Hennes passion för den orättvist utsatte sitter tajt som korvskinn kring varje mening hon skriver. I Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt presenterar hon, på dryga 200 sidor, ett förkrossande material som gör mig mörkrädd - och livrädd. Wennstam var vid bokens författande kriminalreporter på SVT, och bevakade därmed många uppmärksammade våldtäksmål. Många av dem presenterade i den här boken. Jag läste ut den i ett streck, och jag var ursinnig och gråtfärdig efter varje kapitel.

”Skulle jag våldta nån skulle jag ta hon i kort kjol.” - ung kille i Hjulstaskolan (kap 1)

Boken inleds med Jonnas berättelse. En vanlig tonårstjej som går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. En kille på festen körde upp en krycka i underlivet på henne efter att hon däckat i sängen. Efteråt visade killen upp den blodiga kryckan och skröt om det. ”Kryckhoran” kallas hon sedan för. I rättegångsprotokollet står det: ”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.” Som att klädseln skulle ha något med saken att göra! Det är precis det här som Katarina Wennstam försöker förklara och föra fram i ljuset i den här boken - rättssystemets och samhällets fullständiga diskriminering av våldtäksoffer. Förutom Jonnas, så återger hon en rad flickors berättelser. Allt ifrån skammen och skulden, till förnedringen i rättssalen och till ilskan. Läs den!

Jag skulle vilja beteckna Flickan och skulden som journalistisk litteratur. Boken är skriven utifrån ett dokumentärt perspektiv, och källor citeras flitigt. Den är kritisk och har ett klart granskande förhållningssätt, och jag tvivlar inte på sanningshalten i det Wennstam skriver. Den har även delar som är rent litterärt skrivna i form av berättelser, sanna berättelser från flickor hon pratat med. Hon har dock inte enbart valt att få fram flickornas åsikter, utan har även lagt ner möda på att printa ner vad gärningsmännen tycker och tänker - trots sin uppenbart subjektiva inställning.

Är Flickan och skulden new journalism då? Ja. Varför inte. Förhållnings-sättet där är ju att journalistiskt skriva en faktaspäckad text på ett skönlitterärt sätt, och det tycker jag att Wennstam har gjort här. Inte varje mening, hela boken igenom. Men vissa delar, stycken. Hon har en känsla för detaljer, känslor, beskrivningar som ger boken en viss litterär pondus. Angående gränsen mellan journalistik och fiktion, så tycker jag den är ganska klar. Man kan liksom inte ändra på sanningen, utan att det blir lite lögn. Det är helt enkelt lättare att lita på en text full med källhänvisningar och citat. Sådant som Katarina Wennstam är duktig på.