Blogginlägg E: The Elements of Journalism

Gammelmedia. Bara ordet ger mig tråkiga associationer. De nya, sociala medierna däremot. Det låter både piggare och roligare. Men hur ser relationen ut idag, medierna emellan?

På Internet kan man hitta det mesta idag, och nyheter uppdateras varje sekund. De sociala medierna hjälper dig att nå information om vad som helst, när som helst. Endast genom ett klick. Och ja, visst är det så. Men innebär det verkligen att de gamla medierna är ”på väg ut ur bilden”? Personligen tycker inte jag det. Att surfa in på Dagens Nyheter en måndagsmorgon kan aldrig vara bättre än när tidningen, i sin fysiska form, dimper ner genom brevinkastet. Att få sätta sig vid köksbordet med en nybryggd kopp kaffe och bläddra i en tidning full av färska nyheter skrivna av gedigna journalister, är en underskattad lyx. Och de sociala mediernas konstanta uppdatering till trots, så känns oftast de traditionella gammelmedierna mer trovärdiga. Det är ju tryckt på papper, det går inte att ändra. Journalister sätter sina faktiska namn under texterna. Då måste det väl ändå vara sant?

Efter att ha läst The Elements of Journalism av Bill Kovach och Tom Rosenstiel, är jag full av tankar. De lyfter tidigt i boken fram ett antal punkter som de anser ska känneteckna den goda journalistiken. Resultatet blir tio principer, eller riktlinjer, som varje journalist bör förhålla sig till för att uppfylla sin plikt. Utvecklingen som nu sker i vårt mediasamhälle gör dessa olika punkter eller ”regler” extra viktiga att följa.

Den första punkten som Kovach och Rosenstiel tar upp är ”Journalism’s first obligation is to the truth”. En punkt som för många kanske kan kännas överflödig, onödig att nämna. Det borde väl vara självklart? Att det som publiceras och sägs ska vara sanning. Riktigt så enkelt är det dock tyvärr inte. Hur kan man fullständigt lita på en blogg? Den kan ju vara skriven av vem som helst, utan någon som helst objektivitet. Eller källor. Man kan aldrig säkert veta vad som är sant och vad som är påhitt. Det är ju ingen som tar den ”sista kollen”. Ingen ansvarig utgivare som kollar så att allt verkligen stämmer.

En annan punkt som boken tar upp är ”Its (alltså journalistikens) practitioners have an obligation to exercise their personal conscience”. Jag kommer då att tänka på ett blogginlägg vi skrev tidigare i vår, om etik i medierna. Är det rätt att publicera namn, bakgrund och religion på åtalade människor? Vid mord, pedofili och våldtäkt - hur ska chefredaktörer agera? Att de sociala medierna påverkar pressfrihet och integritetsskydd tycker jag är tydligt. Gammelmedierna utmanas mer och mer av de sociala medierna - om dagstidningarna väljer att inte nämna namn och etnisk tillhörighet så har bloggarna inte det minsta problem att göra det jobbet åt dem. Vad är privat nuförtiden? Inte mycket verkar det som. Både på gott och ont.

Håller ramarna för den goda journalistiken på att suddas ut? Information kan idag spridas över hela världen inom loppet av några sekunder. Det är extremt viktigt i dagens samhälle att journalistikens makt inte missbrukas, och att journalistikens plikter och uppgifter tydliggörs och uppfylls.

Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Min spontana reaktion på ”kampanjjournalistik” som begrepp är relativt positiv. Precis som Sture Bergman skriver i Fördel kampanjjournalistik (VK-länken) så anser jag att det ibland är riktigt bra och ibland även nödvändigt. Som t ex i fallet med Dawit Isaak. Jag var själv en av de hundratusentals som digitalt skrev under på Aftonbladets hemsida i ett försök att få honom frisläppt från fängelset i Eritrea. Att, som Isaak, ha suttit inspärrad i snart nio år för att ha använt sin yttrande- och tryckfrihetsrätt är surrealistiskt och inhumant. Om den svenska befolkningen kan göra minsta för att blåsa liv i det och starta en reaktion, så tycker jag att det är vår plikt.

Vad gäller Annika Östberg, som efter över 28 år i fängelse nu ska släppas fri, så är frågan kanske inte lika klar. I jämförelse med Isaak, så har väl hon faktiskt gjort något fel? Kampanjjournalistiken i det här fallet känns mer patriotisk än rättfärdig, och den har med stor sannolikhet drivits med fördel för Östberg. Toppen för henne, men för de andra då? De ”stackare” som inte fått stå i rampljuset och fått sitt straff förkortat. Det är definitivt här som frågan om objektiv journalistik kommer in. Att för pressen att medvetet ”välja ut” vissa offer, gärningsmän etc., är varken objektivt eller ens etiskt. Medvetet eller omedvetet, så blir det de facto en klar reaktion som resultat av denna sortens journalistik.

Då Expressen för några år sedan uppmanade sina läsare att skicka protestmail till riksdagen angående FRA-lagen, visade det sig att kampanjjournalistik både kan vara bra och lite smått fascinerande. (Enligt mig.) Att riksdagen klubbade igenom FRA-lagen var till mångas missnöje, vilket är helt förståeligt. En regering på några hundra människor kan inte alltid förutsäga hela svenska folkets åsikter, och ibland blir det lite tokigt. Kampanjjournalistiken spelade här en bra och förmedlande roll med ett gott syfte; de ville uppmärksamma riksdagen på att de inte var nöjda med beslutet. Hur objektivt det än må vara, så tycker jag att det ligger en fin tanke bakom att försöka engagera sina läsare på det här sättet.

Och till slut, så får vi inte glömma att vi lever i en tid där medierna faktiskt förändras från år till år, och där debatten om objektiv journalistik aldrig tycks sina. Vi kanske alla borde stanna upp och fundera över varför objektivitet alltid är så omdiskuterat, och börja bekanta oss med tanken på att det kanske inte alltid kommer att vara som det alltid har varit. Nytt motto för journalister: var subjektiv och skriv partiskt?

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Katarina Wennstam är en sådan person man önskade fanns i varje skola, i varje rättssal, på varje sjukhus.. Hennes passion för den orättvist utsatte sitter tajt som korvskinn kring varje mening hon skriver. I Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt presenterar hon, på dryga 200 sidor, ett förkrossande material som gör mig mörkrädd - och livrädd. Wennstam var vid bokens författande kriminalreporter på SVT, och bevakade därmed många uppmärksammade våldtäksmål. Många av dem presenterade i den här boken. Jag läste ut den i ett streck, och jag var ursinnig och gråtfärdig efter varje kapitel.

”Skulle jag våldta nån skulle jag ta hon i kort kjol.” - ung kille i Hjulstaskolan (kap 1)

Boken inleds med Jonnas berättelse. En vanlig tonårstjej som går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. En kille på festen körde upp en krycka i underlivet på henne efter att hon däckat i sängen. Efteråt visade killen upp den blodiga kryckan och skröt om det. ”Kryckhoran” kallas hon sedan för. I rättegångsprotokollet står det: ”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.” Som att klädseln skulle ha något med saken att göra! Det är precis det här som Katarina Wennstam försöker förklara och föra fram i ljuset i den här boken - rättssystemets och samhällets fullständiga diskriminering av våldtäksoffer. Förutom Jonnas, så återger hon en rad flickors berättelser. Allt ifrån skammen och skulden, till förnedringen i rättssalen och till ilskan. Läs den!

Jag skulle vilja beteckna Flickan och skulden som journalistisk litteratur. Boken är skriven utifrån ett dokumentärt perspektiv, och källor citeras flitigt. Den är kritisk och har ett klart granskande förhållningssätt, och jag tvivlar inte på sanningshalten i det Wennstam skriver. Den har även delar som är rent litterärt skrivna i form av berättelser, sanna berättelser från flickor hon pratat med. Hon har dock inte enbart valt att få fram flickornas åsikter, utan har även lagt ner möda på att printa ner vad gärningsmännen tycker och tänker - trots sin uppenbart subjektiva inställning.

Är Flickan och skulden new journalism då? Ja. Varför inte. Förhållnings-sättet där är ju att journalistiskt skriva en faktaspäckad text på ett skönlitterärt sätt, och det tycker jag att Wennstam har gjort här. Inte varje mening, hela boken igenom. Men vissa delar, stycken. Hon har en känsla för detaljer, känslor, beskrivningar som ger boken en viss litterär pondus. Angående gränsen mellan journalistik och fiktion, så tycker jag den är ganska klar. Man kan liksom inte ändra på sanningen, utan att det blir lite lögn. Det är helt enkelt lättare att lita på en text full med källhänvisningar och citat. Sådant som Katarina Wennstam är duktig på.

Blogginlägg B: Etik i medierna

Stig Hadenius vet vad han snackar om! Trots det slippriga publicitetsträsket så håller jag fullständigt med om vad ovan nämnd pressforskare argumenterade för i SvD den 18 april för snart två år sedan. Det strikta sätt på vilket svensk media ser på namnpubliceringar borde faktiskt mjukas upp lite, då det vore till fördel för många. Precis som Hadenius poängterar, så är det av allmänintresse att veta om grannen dömts för sexualbrott eller om det bor en mördare i närmaste kvarter. Call me nuts, men jag hade ju velat veta.

Men, det finns ju som vanligt en annan sida av saken. (Shocking!) Enligt Börge Hellström så vore det kontraproduktivt att namnge brottslingar i medier, då han menar att skammen som följer driver dem att begå fler brott. Han pekar också på att vissa människor kanske tar lagen i egna händer om de känner till namnet på brottslingen. Jag kan givetvis förstå dessa bekymmer, men man får inte glömma att Hellströms argument mot namnpubliceringar är baserade på ”kansken” och är inte några absoluta fakta. Vore det inte bättre att namnge en pedofil och rädda vem-vet-hur-många små oskyldiga barn, än att inte namnge en pedofil och vänta på att någon kanske tar lagen i egna händer och stryper honom?

Vad gäller problemet angående vad som är relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet, så är den nöten kanske inte lika lätt att knäcka. Som spelreglerna förespråkar så ska den personliga integriteten respekteras och sådana saker som etnisk tillhörighet och religiös skådning ska inte framhävas om det inte anses relevant eller av betydelse för sammanhanget. Är detta helt glasklart då? Nej, självklart inte. Vem kan säga att religion inte var relevant vad gäller mordet på den homosexuelle mannen i Malmö i december 2008? Hatbrott eller inte, det är ett väldigt lustigt sammanträffande när en starkt religiös man råkar mörda just en homosexuell. Att för medierna inte rapportera om dessa uppgifter är att ge en något falsk bild av det som hänt. Precis som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin säger i SR:s Medierna (2009-01-31) så är det ingen mening med att förtiga ett problem som faktiskt existerar, trots att vissa kanske tar illa upp. Att sådant här de facto händer, vare sig i Malmö 2008 eller inte, är av stort allmänintresse.

Sen så har vi ju kampen om läsarna också. Även om något kanske inte är av allmänintresse, så kan det ju för all del vara spännande och intressant.. Och härmed har nog en och annan spelregel ruckats på till förmån för en extra het löpsedel.

(Egentligen har jag ingen aning om vilken sida jag står på. Men som jag ser det så är ju faktiskt spelreglerna bara just spelregler. Förresten, så tror jag ändå att de flesta utgivare går på magkänslan eller helt enkelt frågar mamma.)

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Nyhet 1:

Jag hade från början tänkt att analysera och reflektera kring kvälls-tidningarnas enorma intresse för Förkvälls-bråket, men efter att en hel del av oss journalistikare redan täckt det ämnet så nöjer jag mig med en betydligt viktigare och något tråkigare nyhet ;)

I måndagens Dagens Nyheter (15/2) återfinns en artikel kretsande kring de fortsatta fallolyckor som följt vinterns halka. Nyheten bestod i att olycks-fallen på vissa sjukhus i Stockholm har fyrdubblats, och att planerade operationer har tvingats ställas in till förmån för halkoffren. ”Halt för operationer i halkan” löd rubriken.

En nyhet som denna är för mig ett tydligt exempel på en klar och linjär nyhetsvärdering. 1924 definierade den amerikanske journalisten Walter Lippmann de två grundläggande kraven på en nyhet; den skulle (1) väcka känslor hos mottagaren och (2) erbjuda läsaren en möjlighet till identifikation. Nyhetsartikeln i DN uppfyller båda dessa krav. Den väcker känslor hos mottagaren då nyheten både kan skapa irritation och sympati över situationen, och den erbjuder även läsaren en möjlighet till identifikation då denne förmodligen också har halkat, eller varit nära att halka till följd av den ihållande vintern. Dessa grundläggande krav är ju egentligen väldigt enkla, men jag anser ändå att de är tillräckliga för att skapa sig en nyhet. I synnerhet det första kravet - så länge läsaren känner någonting inför nyheten så är den ju redan då uppmärksammad. Detta skulle kunna vara fallet med diverse kändis- och skvallertidningar. Som läsare kan man ju inte direkt identifiera sig med elitpersonerna det skrivs om, utan istället är det ren nyfikenhet som driver en till att köpa tidningen. (Hadenius et al., Massmedier, 2008, s. 302)

Kommunikationsforskaren Henk Prakke skapade 1969 en modell där man räknar med tre avstånd: tid, kultur och rum. Ju längre bort inom ett eller flera av dessa tre ”avstånd” någonting inträffar, desto mindre troligt är det att det blir en nyhet. En händelse som pågår, som direkt berör och som äger rum i närheten har det största nyhetsvärdet. Utgår vi från den modellen så tycker jag även där att ovanstående nyhet i DN uppfyller kraven för stort nyhetsvärde. Den pågår nu, den väcker känslor och den äger rum i närheten. Jag är dock medveten om att Dagens Nyheter är en Stockholmsbaserad tidning, och att avståndet är kortare eller längre beroende på var i landet läsaren bor, men jag anser ändå att om händelsen sker inom sin nations gränser så är avståndet inte speciellt långt. I Sveriges fall, kanske inte USA:s eller Rysslands! ;) (Hadenius et al., Massmedier, 2008, s.303-304)

Ytterligare en nyhetsvärderingsmodell är en av Shoemaker, Chang och Brendlinger från 1987. Den utgår från att det finns tre grunddimensioner i nyhetsbegreppet. Den första är att nyheter handlar om olika former av avvikelser, den andra är att nyheter rör saker som är socialt betydelsefulla, och den tredje dimensionen är att nyheter rör sådant som är nytt och nära. Även denna modell visar att ovanstående nyhet platsar just som en nyhet - den avviker från det vanliga, den är socialt betydelsefull och den pågår och sker i närheten. (Nord & Strömbäck, Medierna och demokratin, 2004, s. 225-227)

Efter dessa analyser står jag fast vid min slutsats över den tydliga och linjära nyhetsvärderingen i det här fallet. Händelsen är en självklar nyhet och sådana här ”störningar” i vissa samhällsfunktioner måste givetvis rapporteras om. Just denna typ känns även ovanlig och allvarlig. Vilka operationer är det som skjuts upp, och hur viktiga är dem? En person ska ju inte fara illa till förmån för en annans brutna handled. Givetvis träder olika sjukhus- och vårdpolicies i kraft i sådana här lägen, samtidigt som jag själv anser att situationen kanske inte borde ha uppstått överhuvudtaget. Var finns krisberedskapen? Och var finns den granskande journalistiken i koppling till den? Personligen lämnades jag med en del frågor efter att ha läst artikeln, och förväntade mig till och med någon sorts uppföljning i andra medier. Man kan inte bara se sjukhusen och dess personal som offer för vädret och halkan i den här frågan, utan man bör även se till att något görs i förebyggande syfte. Vi bor trots allt i Skandinavien - här snöar det på vintern! Även andra samhälls-funktioner kanske borde ses över - hur bra vs hur dåligt skottat är det i vårt land nu egentligen? Jag kan lova att det råder delade meningar.

Nyhet 2:

I tisdagens Dagens Nyheter (16/2) rapporterades det om tågkatastrofen i Bryssel där minst 18 personer dödades när två tåg frontalkrockade. Vad gäller orsaken till olyckan kom olika besked, men enligt belgiska tidningar körde en av förarna mot rött ljus. Detta uppmärksammade DN med rubriken ”En av tågförarna kan ha kört mot rött ljus”.

Björn Häger redogör i sin bok ”Reporter” för nyhetsvärderingsprincipen VINKELN. VINKELN står för Vikt, Icke-normalt, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbegripligt och Nytt. Dessa sju klassiska kriterier sammanfattar de principer som ofta tillämpas ute på nyhetsredaktionerna. Modellen kan enkelt appliceras på nyheten om tågkatastrofen. En nyhets vikt är ganska lätt att räkna ut - har någon dött eller skadats? Ovanstående nyhet rapporterade om minst 18 dödade, och anses därmed av stor vikt. Den anses även viktig, då den engagerar många läsare. Nyheten är inte heller normal, då det vanligtvis inte händer sådant här i Belgien var och varannan dag. Vad gäller närhet så kan man återkoppla till Henk Prakkes modell där tidsmässigt, kulturellt och rumsligt avstånd spelar roll. Denna nyhet hade precis inträffat när tisdagens DN trycktes och den väcker känslor hos läsaren. Vad gäller det rumsliga avståndet så kan det nog tolkas lite individuellt, skedde detta i läsarens omgivning eller i periferin? En läsare kanske aldrig har satt sin fot i Belgien, medan en annan åker dit och hälsar på släktingar varje sommar. Konflikter har ju alltid intresserat människor och är en viktig del av dagens nyhetsrapportering. I fallet med tågolyckan så är det nog störst risk att konflikten uppstår i och med anklagelsen mot tågföraren som körde eller inte körde mot rött ljus. En annan konflikt som kan uppstå är den om tågresans säkerhet; bromsar, stoppljus etc. Det finns en hel del konflikter som kan uppstå mellan olika parter vad gäller en sådan här nyhet. Enkelheten i den här nyheten påverkar givetvis också. Om artikeln hade bestått av krångliga facktermer gällande tågens hastighet, bromsar och spår så hade nyheten inte alls fått lika stort genombrott. Att nyheten är ny behöver väl ingen närmare förklaring?

Slutsatserna angående den här nyheten baseras även dem på en tydlig och linjär nyhetsprocess. Men, om samma tågolycka hade skett någonstans i Asien då? Det är där den mest intressanta frågan dyker upp - hade händelsen ens blivit en nyhet? Hade den rapporterats om? Min spontana reaktion är att det endast hade blivit en liten notis i någon av morgontidningarna. Kvälls-tidningarna hade förmodligen inte ens brytt sig om att rapportera om det, sensationsjournalistik i all ära. Eller vänta! Var Angelina Jolie med på tåget?